Klas Nevrin Ensemble
Live At Lederman
CD (FYR029)
Kvintetten Som Sprän...
Svänger Så Det Svartnar
LP (FYR028LP)
The Ägg
The Ägg
LP (FYR026LP-IS07)
Open Trio
Dinosaurs
CD + LP (FYR027)
|
Emil Strandberg Works FYR025 » read more |
|
Strandberg/Sandell/Th.. It Is Night And I Am Lost FYR023-IS06 » read more |
|
Marcelo Gabard Pazos Trio Something From Nothing FYR021LP-IS05 » read more |
|
Paavo The Third Song Of The Peacock FYR024 » read more |
|
Pär-Ola Landing Vestige FYR022 » read more |
Klas Nevrin
May 18, 2014
Hi do NOT miss the new release of Klas Nevrin Ensemble!
Monday 19th at 18:30 at Rönnells in Stockholm.
See fb-event for more info:
Face Book Event Link
Klas Nevrin
May 01, 2014
You will find more information about Klas Nevrins upcoming album on his website: THE WEBSITE. More soon.
Enjoy!
Svänger Så Det Svartnar 4/5
February 24, 2014
Kvartetten som sprängdes är - förutom Birger Sjöbergs roman - namnet på ett kultförklarat svenskt proggband som släppte en enda skiva. Kvintetten som sprängdes bräcker det, med album nummer två, som får mycket annan svensk jazz att kännas stel. Jag imponerades stort live nyligen och skivan har en otyglad energi, en stark nukänsla även om Niklas Perssons (alt- och sopraninosaxofon) låtar hämtar näring i olika delar av jazzhistorien. I flera passager flyger musiken iväg, trummor, bas och pianot vräker omkull notställen. Niklas Perssons blås dyker upp när man minst anar det, liksom Christoffer Aleheds trombon. Lysande!
PM JÖNSSON (GöteborgsPosten)
Kvintetten Som Sprängdes
February 18, 2014
När det gäller jazz verkar Göteborg vara lite av en experimentscen. Det kommer mycket nytt därifran, mycket annorlunda. Kvintetten som sprängdes är en fri-jazzgrupp bildad 2007 av saxofonisten och kompositören Niklas Persson. I gruppen ingår ocksa Christopher Alehed, trombon, Rasmus Borg, piano, Patric Thorman, kontrabas och Martin öhman, trummor. Nildas Persson spelar alt- och sopransax.
Det har ar gruppens andra album och musiken ar komponerad av
Niklas Persson sa när som två spår som är kollektiva. Det är ingen bred jazzmusik som gruppen spelar. Kvintetten som sprängdes jobbar mycket med improvisationer och spontana konfrontationer mellan instrument, liksom med spänningar mellan musikernas uttryckssätt.
Det är vad som ibland brukar kallas musik för musiker med mer av ljudlandskap än av musik. Men det är inte hela bilden. Kvintetten är musikalisk, det är musik, men musik som kräver en del av lyssnaren.
Ge Kvintetten som sprängdes en chans. Det kan vara framtiden som
hörs, likaväl som det kan vara en blindspår, även om jag inte tror det. Gruppen har för mycket att ge och för starka referenser bakåt och till olika jazzstorheter och här finns mycket individuell och kollektiv skicklighet som ger ett tätt och starkt samspel. Kvintetten har nog framtiden för sig om den inte redan är här.
Lennart Götesson, Dalademokraten
Review of Works
December 11, 2013
Den langt framskredne svenske trompeteren Emil Strandberg, med en nydelig, varm tone i hornet sitt, har tatt med seg to av sine aller mest lovende landsmenn, bassisten Pär-Ola Landin og gitaristen David Stackenäs, og laga et meget personlig visittkort. Til tross for at vi har hørt og hørt om Strandberg i en rekke konstellasjoner i mange år nå, så er «Works» hans første skive under eget navn. Det kommer ikke som noen bombe at han har en egen stemme og noe unikt å komme med – likevel er «Works» en stor overraskelse. De åtte låtene, eller rettere sagt skissene, varer i eksakt 30 minutter. Det betyr at Strandberg, Landin og Stackenäs har pålagt seg sjøl streng disiplin i forhold til å tolke/utbrodere ideene. Alle utgangspunktene er ført i pennen av Strandberg og er alt fra det vakre og svært så melodiøse til det åpnere og ganske så frie, men uansett forteller de tre gode historier gjennom samarbeidet sitt. Konstellasjonen trompet, bass og akustisk gitar er både sjelden, spennende og et flott bevis på at Emil Strandberg har egne og friske ideer, både når det gjelder musikk og hvordan den skal låte. Dette er dessuten musikk som hadde egna seg godt på en intim scene på en eller annen festival her hjemme så snart som mulig.
Tor Hammerø
LP release one week delay
November 08, 2013
Unfortunately the LP - Open Trio; Dinosaurs - is delayed by one week. It will be available from Nov 13th.
DIG jazz: Open Trio: Dinosaurs
November 08, 2013
Open Trio spelar dagsfärsk triojazz signerad Joakim Simonsson. En grupp som bildades år 2000 och som tidigare släppt två cd, Färger år 2003 och Goodbye Everytime 2008. De har även gjort turnéer runt om i Europa och givetvis här hemma i vårt land med spel på bland annat jazzklubbar.
Och de har sannerligen utvecklats en hel del från det första jag hört dem, både live och i ljudspår i ovanstående nämnda skivor. I dagens skiva med till en del musik med beröringspunkter hur grupperna E.S.T, Bobo Stenson och Per Henrik Wallin hanterade sitt musicerande. Inte plagierat. Långt därifrån utan enbart till ljudbild som beröringspunkt mot intressant intellektuellt och idéfyllt skapande av triomusik. Ibland lågmält njutbart och ibland svänger det förunderligt fint.
Och så finns här små spår av andra musikformer. Som Hope, där en slinga folkton bryter genom. Dock gnistrande jazz i dagens idiom i allt från Joakim Simonsson piano, Pär-Ola Landin bas och Daniel Olsson trummor. Mina favoritspår har blivit många bland skivans åtta spår. Inledande rappa titellåt The Dinosaur, nämnda Hope, avslappat gungande The Blues, de spännande Center Guy och Två, samt den avslutande Vielno.
Det här är välskriven musik med variation i bra arrangemang där allt har ballans vare sig det gäller melodiskt skönspel eller sådant med mer drag åt fria former. Och så finns här tilltalande spänningsmoment i varje spår som fångar lyssnarens intresse och riklig mängd skickligt solospel från alla tre.
- Thord Ehnberg
All About Jazz: Open Trio - Dinosaurs
November 03, 2013
The Swedish Open Trio, headed by pianist Joakim Simonsson, has operated since 2000. Its third release (after Colors and Goodbye Everytime, 2003 and 2008, both on Found you Recordings, the label that Simonsson runs) refers ironically to its longevity but fortunately not to its fresh and creative output. The trio still stresses its lyrical and highly melodic strong foundations.
The group plays with a natural ease, confidence and elegance. Though Simonsson is the leader and the composer of all eight compositions, the interplay offers enough room for bassist Pär-Ola Landin and drummer Daniel Olsson to expand on Simonssons compositional ideas as an equal collective. Landin plays with melodic flow and impeccable sense of time that bring to mind great Scandinavian bass players such as Palle Danielsson and Arild Andersen, and every solo of his, as, for example, on "The Blues" and "Hope" or the open-ended "Två," is masterful. Olssons light and precise touch beautifully colors the music.
Two compositions stand out: both feature the lyrical, even melancholic side, of the trio. The spare and contemplative "Beate" develops patiently, and the reserved and gentle playing suggests a glimpse into the emotional turmoil that inspired this touching composition. On "Hope" Simonsson and Landin structure the strongest melodic theme here, in a telepathic interplay that explores more nuances and gets richer as this composition progresses.
Open trio has developed its own sound and approach. Hopefully this trio will not wait another five years before recording its fourth volume.
By Eyal Hareeuveni (All About Jazz)
Works! 3 1/2 av 4
October 01, 2013
Tätt och koncentrerat
med intimitet och finess
Trumpetaren Emil Strandberg har de senaste åren dykt upp lite varstans, bland annat i grupperna Seval och Paavo – och för ett par månader senare i trio med pianisten Sten Sandell och Patric Thorman (albumet It Is Night and I Am Lost).
Nu kommer Strandberg för första gången med ett album i eget namn, innehållande kompositioner skrivna av honom själv, där han samspelar med gitarristen David Stackenäs och basisten Pär-Ola Landin.
Även om Strandberg spelar trumpet erinrar sättningen om den trio klarinettisten Jimmy Giuffre hade med gitarristen Jim Hall och basisten Ralph Peña på 1950-talet, och musiken om den mer fria och sökande musik samme klarinettist introducerade något årtionde senare tillsammans med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow.
Inga dåliga referenser, alltså, och faktum är att de åtta kompositionerna på Works präglas av en intimitet i kombination med finess som definitivt inte är vardagsmat inom svensk jazz och improvisationsmusik.
Strandbergs ton är behagligt torr och fungerar som en utmärkt katalysator för den kanske inte så lättillgängligt medryckande, men synnerligen täta och koncentrerade musik som exponeras här.
Peter Bornemar
Works! 4/5 in GP
September 29, 2013
En av Sveriges mest spännande trumpetspelare, som hörts i Paavo, Seval och många andra sammanhang. Med ny trio – David Stackenäs, akustisk gitarr och Pär-Ola Landin, kontrabas – är Strandbergs egna kompositioner i fokus.
Fascinerande hur låtarna rör sig mellan det styrda och ett sökande spel som bottnar i improvisationsmusik, på Sthlm stomp höjs tempot med studsande trumpet, annars är det musik lika sparsam i uttrycket som detaljskarp.
Stackenäs springer iväg emellanåt, kul att höra hur han kan leka med Djangojazz, för att landa någon annanstans. Musiken kan stanna upp och titta sig omkring, men lika ofta rinna iväg i melodiska flöden som på längsta spåret Changes.
PM Jönsson
Emil Strandberg: Works
September 20, 2013
Works is the first album containing compositions by Swedish trumpeter Emil Strandberg. But this is also a highly collaborative work. The set of subtle and nuanced compositions for a chamber, acoustic trio stress an intimate dialog between the three musicians. The musical expression is equal to sensitive listening and always examines its own formulation, its sound, its timbral qualities, and how it resounds.
Strandberg collaborates here with two like-minded musicians—acoustic guitarist David Stackenäs with whom he plays in the American-Swedish band Seval—and double bassist Pär-Ola Landin, member of another trio of Strandberg. The sound of the trio is subtle, and relaxed. Strandberg in particular plays simple straight-forward lines, mostly with no vibrato, avoiding consciously the option of becoming a style, but with an elegant presence and authority. This open interplay turns each of the eight short compositions into detailed narratives. Each musician adds another perspective, color, or timbral fragment to the abstract story, collectively solidifying its outline.
The compositions progress like conversations, gaining more information, depth, and insights. The interplay is always balanced, contemplative, and restrained but still exposes the emotional turmoil that the music points to. In some of the compositions, as on "Sthlm Stomp" and "They Hear No Music," the improvised elements are more apparent but often the compositional themes are used as a vehicle for improvisation.
This is an impressive set of gentle compositions that draw a nuanced musical map of quiet, emotional storms.
By Eyal Hareeuveni (All About Jazz)
Works in SVD! 5/6
September 12, 2013
Works är debuten i eget namn för trumpetaren Emil Strandberg. Känd och uppskattad i jazzens underjord efter samarbeten med artister som pianisten Sten Sandell och cellisten Fred Lonberg-Holm, hamnar han nu i fokus med egen trio. I åtta öppna kompositioner träder hans eleganta melodiska känsla fram tillsammans med ett tydligt sound i trumpeten. För även om han också framgångsrikt experimenterat med det rent ljudskapande är det i det melodiska han tycks få sin näring. Men det handlar inte om melodier som omedelbart etsar sig fast i minnet, snarare har de en sympatisk flyktig karaktär som även återspeglas i trions trumlösa format. Hos David Stackenäs, akustisk gitarr, och Pär-Ola Landin, kontrabas, hittar Strandberg medmusiker som har kunnandet och fantasin att bygga vidare på denna flyktighet.
Gemensamt skapar de stämningsfulla musikaliska tillstånd – som jag gärna befinner mig i – snarare än avgränsade låtar med starter och slut. Men samtidigt som detta är skivans styrka är det också en möjlig svaghet. För om än tempon och fokus förändras mellan låtarna, lyckas trion inte riktigt rucka på den övergripande stämningen. Följden blir att tillstånden alltför mycket påminner om varandra och likriktar intrycket – på gott och ont.
Magnus Nygren
Emil Strandberg - Works
September 10, 2013
Av: Thomas Millroth
Triojazz utan slagverk. En formel som är en frigörelsens klassiker för garanterad tonflykt. Trumpetaren Emil Strandberg har en stor rak ton, som i denna inspelning kliver rakt ut i rummet i sällskap med gitarristen David Stackenäs och basisten Pär-Ola Landin.
Strandberg spelar lugnt, sökande och med en auktoritet som han inte riktigt verkar gå med på. Spelet flyter på men stannar upp gång på gång. Som för att pröva. Eller för att foga samman de långa linjerna i musiken. För långlinjigt är det. Tjocka, feta linjer med en lätt böljande kontur. Varje stycke är till sist en sluten helhet, men den vibratolösa stora tonen till trots är bitarna serverade tilldels styckevis.
Och där spelar Strandbergs vänner en viktig roll. Pär-Ola Landins bas står för gångarten, den rör sig stadigt, håller ihop, skapar den mycket långsamma rituella rytmen. Och han bär de andra till en obunden frihet, där jag tror de vågar söka sig utanför de alltför bundna sammanhangen.
Även om Strandbergs trumpet låter som jazz lånar den lika mycket från impro. Det fragmentariska, bitarna som bara på lång sikt passar ihop. De riktigt långa linjerna är inte där, men något liknande den bågformade rytmiska sammanhållningen växer ändå till slut fram.
Jag har svårt att säga om detta är total impro, inövad vana eller uttänkta kompositioner. Säkert en blandning. I alla fall är känslan av ansatsen i varje låt så stark i musikernas minne att de alltid landar i något som knyter ihop utan stora gester.
Det är mest David Stackenäs vassa skarpsträngade gitarrspel som ruskar till ibland. Han är den livligaste av de tre. Där de andra två nästan som i trans rör sig framåt där hugger gitarren till, griper tag, kastar ut tvära skurar av toner. Om de andra är allvarliga, koncentrerade så är i det tysta Stackenäs litet spelevink. Kanske inbillar jag mig mer än som är lämpligt men nog far genom gitarrhjärnan fraser av Django och hans hotkillar - apropå trumlösa ensembler - eller av det sena 50-talets progressiva gitarrhjältar. Alltså, sådana som utan att använda rockens förvrängda, förstorade eller volyminriktade nytankar ändå inom en tät ram och en given volym lyckas slita upp och vrida om.
Stackenäs gör detta gång på gång. Strandberg och Landin så att säga mäter upp ett musikaliskt rum, en lunk, en begränsning, en koncentration. Då kastar gitarren små skurar, den skär som en ståltråd i hård ost; smulor, sneda brott och nya rum uppstår.
Klangfärgen är ju given. Trumpeten och basen målar stadigt mörkt och ljust i givna valörer, men det är gitarren som skvätter och stänker olika förslag till andra ljuskombinationer: rött i det svarta, silver i det vita, blått i det mässingsgula.
Det är mycket spännande att lyssna på, eftersom varje sådan kombination ger en ny rumslighet som kräver nya infall och vägar mot slutsummeringen av varje stycke.
Musiken är knappast expressiv, snarare återhållsam. Just därför spänner den så hårt i upplevelsen. Varje avbrott, varje rörelse skvallrar nämligen om en laddning av känslor och idéer som medvetet hålls tillbaka.
Jag ska inte tala om psykologi. Däremot musikalisk estetik, där gesterna hålls borta som onödiga. Musiken är mer utmanande både för musiker och lyssnare om inte allt sägs ut.
Den här trion, låt oss kalla den för rumslig, progressiv jazzimprotrans, har funnit att ett stort konstnärligt område återstår att utforska i den absoluta begränsningen. Där verkar det som om allt syre har samlats och bara väntar på en fantastisk musik.
I all sin oflörtiga återhållsamhet tycker jag detta album är ett svar på årtionden av byxspräckarmusik och alltmer förutsägbara omprövningar av instrumenten. Det är ett seriöst, allvarligt och vackert överraskande försök till nytt på gammal grund. En musik som är en fråga och inte ett absolut påstående. Kort och gott en musik som tror på musiken. Utan attityder.
review: it is night....
August 12, 2013
Hittar nya mötesplatser
för klanger och stämningslägen.
Senast jag hörde något ifrån trion med trumpetaren Emil Strandberg, pianisten Sten Sandell och basisten Patric Thorman var på skivan Swedish Polyphony från 2009. Nu är de tillbaka med ett album, inspelat på Fylkingen hösten 2012, som med framgång utforskar det ständigt flytande gränslandet mellan konst- och improvisationsmusik.
Kanske skulle jag i dessa tider använda benämningen minialbum, eftersom speltiden är blott 33 minuter och 24 sekunder. Men det är väl använd tid, under vilken de tre musikerna frigör sig från fyrkantig formalism och oavbrutet hittar nya mötesplatser för klanger och stämningslägen.
Även om den musikaliska terrängen kan uppfattas som tämligen svårforcerad är den onekligen fascinerande utifrån sin oförutsägbarhet och har en avgjort renande effekt. Avsaknaden av trummor bidrar till, utan att vara avgörande för, att musiken aldrig når särskilt högt på brutalitetsskalan.
Istället präglas samspelet de tre musikerna emellan av en koncentration där den försiktighet som kan anas bara är bedräglig.
Peter Bornemar (DIG Jazz)
More reviews on It Is Night And I Am Lost
July 19, 2013
När man ser albumtiteln It is night and I am lost och hör det frisinnade spelet kan man för en stund frestas att tro att det är tre herrar som gått vilse i musiken. Men när man lyssnar närmare framstår i stället tydligt med vilken stor lyhördhet pianisten Sten Sandell, trumpetaren Emil Strandberg och basisten Patric Thorman har i sitt samspel. Här handlar det om fri improvisation, men i det musikaliska mörkret lyser man upp för varandra. Även deras förra gemensamma album rekommenderas för älskare av frijazz.
It IS Night And I Am Lost
June 30, 2013
The Swedish improvising trio of trumpeter Emil Strandberg, pianist Sten Sandell and bassist Patric Thorman has played together since 2006. Its first recording, Stockholm Sweden Polyphony (Found You Recording, 2009), signaled the many directions that these experienced and resourceful improvisers were beginning to explore. The trio kept performing while Strandberg and Thorman also collaborated with American cellist Fred Lonberg-Holms quintet, Seval.
The trios sophomore recording features only the title piece, a 33-minute sonic journey into the unknown. As the title suggests, the musicians do not structure the flow of sounds or surrender to any musical convention or genre. With no leader, and with a focused and restrained atmosphere, the sounds emerge, float for brief moments, and begin their search; the trio lets the sounds go into silence as soon as the fragmented interplay evaporates, enabling new sounds to begin. The trios three contrasting voices sound as if they are going in separate ways, yet a delicate balance is negotiated, demanding patience and deep listening to each others ideas, even to form short and tight themes. Strandberg begins the improvisation with short phrases that have a clear, round tone and an almost jazz-tinged sound, but later joins Sandell and Thormans experimental searches and exploration of extended techniques, with vocalized sounds. Sandells playing is more abstract and poetic, opting for the suggestive more than the emphasized, while Thormans sensitive additions are articulated with great reserve.
A masterful improvised performance.
Review of upcoming album, It is night and I am lost
June 04, 2013
Behagligt och tankfullt. Emil Strandberg börjar i ett begränsat och dämpat register med att karva fram enkla melodier och långsamma utsagor, likt en försiktig Miles Davis på väg i hiss till galgen (musik till Louis Malles film med samma namn 1958). Han prövar, pyser och viskar. Patric Thorman bas ser till att de inte trampar ner i blöthålen. Sten Sandell bereder plats för de mjuka trumpetljuden med taggarna utåt. Skyddar samtidigt som han själv kommenterar och skjuter på med drivande dova ostinaton. Pianot tar på sig ett bredare uppdrag, klingar åldrat trä, rostjärn och blänkande metall där trumpeten är jord och torv. Kontrasten ger spänningen och det hela kan också påminna om trumpetaren Bill Dixons spelningar med Tony Oxley och Barry Guy, med den skillnaden att man kan höra ett sorts mentorskap hos Sten Sandell. Det är ingen föreställning vi lyssnar till, utan en undersökning och ett stycke undervisning. Delad i tio korta avsnitt pågår musiken i dryga 33 minuter i ett enda sjok med omstarter. Nattstämning absolut. Vilse? Det finns nog fler vägar.
Leif Carlsson, Lira 3 2013
.WAV download
December 14, 2012
Hi there all vinyl lovers!
No you can also get a .wav-copy of the album you purchased. If you did not get any download code with you LP-copy of the album, then just take a photo of your vinyl and e-mail it to us and we wll send you a download code.
To downlaod your digital copy, please go to the download page situated up to the right in the menu.
May 18, 2014
Hi do NOT miss the new release of Klas Nevrin Ensemble!
Monday 19th at 18:30 at Rönnells in Stockholm.
See fb-event for more info:
Face Book Event Link
Klas Nevrin
May 01, 2014
You will find more information about Klas Nevrins upcoming album on his website: THE WEBSITE. More soon.
Enjoy!
Svänger Så Det Svartnar 4/5
February 24, 2014
Kvartetten som sprängdes är - förutom Birger Sjöbergs roman - namnet på ett kultförklarat svenskt proggband som släppte en enda skiva. Kvintetten som sprängdes bräcker det, med album nummer två, som får mycket annan svensk jazz att kännas stel. Jag imponerades stort live nyligen och skivan har en otyglad energi, en stark nukänsla även om Niklas Perssons (alt- och sopraninosaxofon) låtar hämtar näring i olika delar av jazzhistorien. I flera passager flyger musiken iväg, trummor, bas och pianot vräker omkull notställen. Niklas Perssons blås dyker upp när man minst anar det, liksom Christoffer Aleheds trombon. Lysande!
PM JÖNSSON (GöteborgsPosten)
Kvintetten Som Sprängdes
February 18, 2014
När det gäller jazz verkar Göteborg vara lite av en experimentscen. Det kommer mycket nytt därifran, mycket annorlunda. Kvintetten som sprängdes är en fri-jazzgrupp bildad 2007 av saxofonisten och kompositören Niklas Persson. I gruppen ingår ocksa Christopher Alehed, trombon, Rasmus Borg, piano, Patric Thorman, kontrabas och Martin öhman, trummor. Nildas Persson spelar alt- och sopransax.
Det har ar gruppens andra album och musiken ar komponerad av
Niklas Persson sa när som två spår som är kollektiva. Det är ingen bred jazzmusik som gruppen spelar. Kvintetten som sprängdes jobbar mycket med improvisationer och spontana konfrontationer mellan instrument, liksom med spänningar mellan musikernas uttryckssätt.
Det är vad som ibland brukar kallas musik för musiker med mer av ljudlandskap än av musik. Men det är inte hela bilden. Kvintetten är musikalisk, det är musik, men musik som kräver en del av lyssnaren.
Ge Kvintetten som sprängdes en chans. Det kan vara framtiden som
hörs, likaväl som det kan vara en blindspår, även om jag inte tror det. Gruppen har för mycket att ge och för starka referenser bakåt och till olika jazzstorheter och här finns mycket individuell och kollektiv skicklighet som ger ett tätt och starkt samspel. Kvintetten har nog framtiden för sig om den inte redan är här.
Lennart Götesson, Dalademokraten
Review of Works
December 11, 2013
Den langt framskredne svenske trompeteren Emil Strandberg, med en nydelig, varm tone i hornet sitt, har tatt med seg to av sine aller mest lovende landsmenn, bassisten Pär-Ola Landin og gitaristen David Stackenäs, og laga et meget personlig visittkort. Til tross for at vi har hørt og hørt om Strandberg i en rekke konstellasjoner i mange år nå, så er «Works» hans første skive under eget navn. Det kommer ikke som noen bombe at han har en egen stemme og noe unikt å komme med – likevel er «Works» en stor overraskelse. De åtte låtene, eller rettere sagt skissene, varer i eksakt 30 minutter. Det betyr at Strandberg, Landin og Stackenäs har pålagt seg sjøl streng disiplin i forhold til å tolke/utbrodere ideene. Alle utgangspunktene er ført i pennen av Strandberg og er alt fra det vakre og svært så melodiøse til det åpnere og ganske så frie, men uansett forteller de tre gode historier gjennom samarbeidet sitt. Konstellasjonen trompet, bass og akustisk gitar er både sjelden, spennende og et flott bevis på at Emil Strandberg har egne og friske ideer, både når det gjelder musikk og hvordan den skal låte. Dette er dessuten musikk som hadde egna seg godt på en intim scene på en eller annen festival her hjemme så snart som mulig.
Tor Hammerø
LP release one week delay
November 08, 2013
Unfortunately the LP - Open Trio; Dinosaurs - is delayed by one week. It will be available from Nov 13th.
DIG jazz: Open Trio: Dinosaurs
November 08, 2013
Open Trio spelar dagsfärsk triojazz signerad Joakim Simonsson. En grupp som bildades år 2000 och som tidigare släppt två cd, Färger år 2003 och Goodbye Everytime 2008. De har även gjort turnéer runt om i Europa och givetvis här hemma i vårt land med spel på bland annat jazzklubbar.
Och de har sannerligen utvecklats en hel del från det första jag hört dem, både live och i ljudspår i ovanstående nämnda skivor. I dagens skiva med till en del musik med beröringspunkter hur grupperna E.S.T, Bobo Stenson och Per Henrik Wallin hanterade sitt musicerande. Inte plagierat. Långt därifrån utan enbart till ljudbild som beröringspunkt mot intressant intellektuellt och idéfyllt skapande av triomusik. Ibland lågmält njutbart och ibland svänger det förunderligt fint.
Och så finns här små spår av andra musikformer. Som Hope, där en slinga folkton bryter genom. Dock gnistrande jazz i dagens idiom i allt från Joakim Simonsson piano, Pär-Ola Landin bas och Daniel Olsson trummor. Mina favoritspår har blivit många bland skivans åtta spår. Inledande rappa titellåt The Dinosaur, nämnda Hope, avslappat gungande The Blues, de spännande Center Guy och Två, samt den avslutande Vielno.
Det här är välskriven musik med variation i bra arrangemang där allt har ballans vare sig det gäller melodiskt skönspel eller sådant med mer drag åt fria former. Och så finns här tilltalande spänningsmoment i varje spår som fångar lyssnarens intresse och riklig mängd skickligt solospel från alla tre.
- Thord Ehnberg
All About Jazz: Open Trio - Dinosaurs
November 03, 2013
The Swedish Open Trio, headed by pianist Joakim Simonsson, has operated since 2000. Its third release (after Colors and Goodbye Everytime, 2003 and 2008, both on Found you Recordings, the label that Simonsson runs) refers ironically to its longevity but fortunately not to its fresh and creative output. The trio still stresses its lyrical and highly melodic strong foundations.
The group plays with a natural ease, confidence and elegance. Though Simonsson is the leader and the composer of all eight compositions, the interplay offers enough room for bassist Pär-Ola Landin and drummer Daniel Olsson to expand on Simonssons compositional ideas as an equal collective. Landin plays with melodic flow and impeccable sense of time that bring to mind great Scandinavian bass players such as Palle Danielsson and Arild Andersen, and every solo of his, as, for example, on "The Blues" and "Hope" or the open-ended "Två," is masterful. Olssons light and precise touch beautifully colors the music.
Two compositions stand out: both feature the lyrical, even melancholic side, of the trio. The spare and contemplative "Beate" develops patiently, and the reserved and gentle playing suggests a glimpse into the emotional turmoil that inspired this touching composition. On "Hope" Simonsson and Landin structure the strongest melodic theme here, in a telepathic interplay that explores more nuances and gets richer as this composition progresses.
Open trio has developed its own sound and approach. Hopefully this trio will not wait another five years before recording its fourth volume.
By Eyal Hareeuveni (All About Jazz)
Works! 3 1/2 av 4
October 01, 2013
Tätt och koncentrerat
med intimitet och finess
Trumpetaren Emil Strandberg har de senaste åren dykt upp lite varstans, bland annat i grupperna Seval och Paavo – och för ett par månader senare i trio med pianisten Sten Sandell och Patric Thorman (albumet It Is Night and I Am Lost).
Nu kommer Strandberg för första gången med ett album i eget namn, innehållande kompositioner skrivna av honom själv, där han samspelar med gitarristen David Stackenäs och basisten Pär-Ola Landin.
Även om Strandberg spelar trumpet erinrar sättningen om den trio klarinettisten Jimmy Giuffre hade med gitarristen Jim Hall och basisten Ralph Peña på 1950-talet, och musiken om den mer fria och sökande musik samme klarinettist introducerade något årtionde senare tillsammans med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow.
Inga dåliga referenser, alltså, och faktum är att de åtta kompositionerna på Works präglas av en intimitet i kombination med finess som definitivt inte är vardagsmat inom svensk jazz och improvisationsmusik.
Strandbergs ton är behagligt torr och fungerar som en utmärkt katalysator för den kanske inte så lättillgängligt medryckande, men synnerligen täta och koncentrerade musik som exponeras här.
Peter Bornemar
Works! 4/5 in GP
September 29, 2013
En av Sveriges mest spännande trumpetspelare, som hörts i Paavo, Seval och många andra sammanhang. Med ny trio – David Stackenäs, akustisk gitarr och Pär-Ola Landin, kontrabas – är Strandbergs egna kompositioner i fokus.
Fascinerande hur låtarna rör sig mellan det styrda och ett sökande spel som bottnar i improvisationsmusik, på Sthlm stomp höjs tempot med studsande trumpet, annars är det musik lika sparsam i uttrycket som detaljskarp.
Stackenäs springer iväg emellanåt, kul att höra hur han kan leka med Djangojazz, för att landa någon annanstans. Musiken kan stanna upp och titta sig omkring, men lika ofta rinna iväg i melodiska flöden som på längsta spåret Changes.
PM Jönsson
Emil Strandberg: Works
September 20, 2013
Works is the first album containing compositions by Swedish trumpeter Emil Strandberg. But this is also a highly collaborative work. The set of subtle and nuanced compositions for a chamber, acoustic trio stress an intimate dialog between the three musicians. The musical expression is equal to sensitive listening and always examines its own formulation, its sound, its timbral qualities, and how it resounds.
Strandberg collaborates here with two like-minded musicians—acoustic guitarist David Stackenäs with whom he plays in the American-Swedish band Seval—and double bassist Pär-Ola Landin, member of another trio of Strandberg. The sound of the trio is subtle, and relaxed. Strandberg in particular plays simple straight-forward lines, mostly with no vibrato, avoiding consciously the option of becoming a style, but with an elegant presence and authority. This open interplay turns each of the eight short compositions into detailed narratives. Each musician adds another perspective, color, or timbral fragment to the abstract story, collectively solidifying its outline.
The compositions progress like conversations, gaining more information, depth, and insights. The interplay is always balanced, contemplative, and restrained but still exposes the emotional turmoil that the music points to. In some of the compositions, as on "Sthlm Stomp" and "They Hear No Music," the improvised elements are more apparent but often the compositional themes are used as a vehicle for improvisation.
This is an impressive set of gentle compositions that draw a nuanced musical map of quiet, emotional storms.
By Eyal Hareeuveni (All About Jazz)
Works in SVD! 5/6
September 12, 2013
Works är debuten i eget namn för trumpetaren Emil Strandberg. Känd och uppskattad i jazzens underjord efter samarbeten med artister som pianisten Sten Sandell och cellisten Fred Lonberg-Holm, hamnar han nu i fokus med egen trio. I åtta öppna kompositioner träder hans eleganta melodiska känsla fram tillsammans med ett tydligt sound i trumpeten. För även om han också framgångsrikt experimenterat med det rent ljudskapande är det i det melodiska han tycks få sin näring. Men det handlar inte om melodier som omedelbart etsar sig fast i minnet, snarare har de en sympatisk flyktig karaktär som även återspeglas i trions trumlösa format. Hos David Stackenäs, akustisk gitarr, och Pär-Ola Landin, kontrabas, hittar Strandberg medmusiker som har kunnandet och fantasin att bygga vidare på denna flyktighet.
Gemensamt skapar de stämningsfulla musikaliska tillstånd – som jag gärna befinner mig i – snarare än avgränsade låtar med starter och slut. Men samtidigt som detta är skivans styrka är det också en möjlig svaghet. För om än tempon och fokus förändras mellan låtarna, lyckas trion inte riktigt rucka på den övergripande stämningen. Följden blir att tillstånden alltför mycket påminner om varandra och likriktar intrycket – på gott och ont.
Magnus Nygren
Emil Strandberg - Works
September 10, 2013
Av: Thomas Millroth
Triojazz utan slagverk. En formel som är en frigörelsens klassiker för garanterad tonflykt. Trumpetaren Emil Strandberg har en stor rak ton, som i denna inspelning kliver rakt ut i rummet i sällskap med gitarristen David Stackenäs och basisten Pär-Ola Landin.
Strandberg spelar lugnt, sökande och med en auktoritet som han inte riktigt verkar gå med på. Spelet flyter på men stannar upp gång på gång. Som för att pröva. Eller för att foga samman de långa linjerna i musiken. För långlinjigt är det. Tjocka, feta linjer med en lätt böljande kontur. Varje stycke är till sist en sluten helhet, men den vibratolösa stora tonen till trots är bitarna serverade tilldels styckevis.
Och där spelar Strandbergs vänner en viktig roll. Pär-Ola Landins bas står för gångarten, den rör sig stadigt, håller ihop, skapar den mycket långsamma rituella rytmen. Och han bär de andra till en obunden frihet, där jag tror de vågar söka sig utanför de alltför bundna sammanhangen.
Även om Strandbergs trumpet låter som jazz lånar den lika mycket från impro. Det fragmentariska, bitarna som bara på lång sikt passar ihop. De riktigt långa linjerna är inte där, men något liknande den bågformade rytmiska sammanhållningen växer ändå till slut fram.
Jag har svårt att säga om detta är total impro, inövad vana eller uttänkta kompositioner. Säkert en blandning. I alla fall är känslan av ansatsen i varje låt så stark i musikernas minne att de alltid landar i något som knyter ihop utan stora gester.
Det är mest David Stackenäs vassa skarpsträngade gitarrspel som ruskar till ibland. Han är den livligaste av de tre. Där de andra två nästan som i trans rör sig framåt där hugger gitarren till, griper tag, kastar ut tvära skurar av toner. Om de andra är allvarliga, koncentrerade så är i det tysta Stackenäs litet spelevink. Kanske inbillar jag mig mer än som är lämpligt men nog far genom gitarrhjärnan fraser av Django och hans hotkillar - apropå trumlösa ensembler - eller av det sena 50-talets progressiva gitarrhjältar. Alltså, sådana som utan att använda rockens förvrängda, förstorade eller volyminriktade nytankar ändå inom en tät ram och en given volym lyckas slita upp och vrida om.
Stackenäs gör detta gång på gång. Strandberg och Landin så att säga mäter upp ett musikaliskt rum, en lunk, en begränsning, en koncentration. Då kastar gitarren små skurar, den skär som en ståltråd i hård ost; smulor, sneda brott och nya rum uppstår.
Klangfärgen är ju given. Trumpeten och basen målar stadigt mörkt och ljust i givna valörer, men det är gitarren som skvätter och stänker olika förslag till andra ljuskombinationer: rött i det svarta, silver i det vita, blått i det mässingsgula.
Det är mycket spännande att lyssna på, eftersom varje sådan kombination ger en ny rumslighet som kräver nya infall och vägar mot slutsummeringen av varje stycke.
Musiken är knappast expressiv, snarare återhållsam. Just därför spänner den så hårt i upplevelsen. Varje avbrott, varje rörelse skvallrar nämligen om en laddning av känslor och idéer som medvetet hålls tillbaka.
Jag ska inte tala om psykologi. Däremot musikalisk estetik, där gesterna hålls borta som onödiga. Musiken är mer utmanande både för musiker och lyssnare om inte allt sägs ut.
Den här trion, låt oss kalla den för rumslig, progressiv jazzimprotrans, har funnit att ett stort konstnärligt område återstår att utforska i den absoluta begränsningen. Där verkar det som om allt syre har samlats och bara väntar på en fantastisk musik.
I all sin oflörtiga återhållsamhet tycker jag detta album är ett svar på årtionden av byxspräckarmusik och alltmer förutsägbara omprövningar av instrumenten. Det är ett seriöst, allvarligt och vackert överraskande försök till nytt på gammal grund. En musik som är en fråga och inte ett absolut påstående. Kort och gott en musik som tror på musiken. Utan attityder.
review: it is night....
August 12, 2013
Hittar nya mötesplatser
för klanger och stämningslägen.
Senast jag hörde något ifrån trion med trumpetaren Emil Strandberg, pianisten Sten Sandell och basisten Patric Thorman var på skivan Swedish Polyphony från 2009. Nu är de tillbaka med ett album, inspelat på Fylkingen hösten 2012, som med framgång utforskar det ständigt flytande gränslandet mellan konst- och improvisationsmusik.
Kanske skulle jag i dessa tider använda benämningen minialbum, eftersom speltiden är blott 33 minuter och 24 sekunder. Men det är väl använd tid, under vilken de tre musikerna frigör sig från fyrkantig formalism och oavbrutet hittar nya mötesplatser för klanger och stämningslägen.
Även om den musikaliska terrängen kan uppfattas som tämligen svårforcerad är den onekligen fascinerande utifrån sin oförutsägbarhet och har en avgjort renande effekt. Avsaknaden av trummor bidrar till, utan att vara avgörande för, att musiken aldrig når särskilt högt på brutalitetsskalan.
Istället präglas samspelet de tre musikerna emellan av en koncentration där den försiktighet som kan anas bara är bedräglig.
Peter Bornemar (DIG Jazz)
More reviews on It Is Night And I Am Lost
July 19, 2013
När man ser albumtiteln It is night and I am lost och hör det frisinnade spelet kan man för en stund frestas att tro att det är tre herrar som gått vilse i musiken. Men när man lyssnar närmare framstår i stället tydligt med vilken stor lyhördhet pianisten Sten Sandell, trumpetaren Emil Strandberg och basisten Patric Thorman har i sitt samspel. Här handlar det om fri improvisation, men i det musikaliska mörkret lyser man upp för varandra. Även deras förra gemensamma album rekommenderas för älskare av frijazz.
It IS Night And I Am Lost
June 30, 2013
The Swedish improvising trio of trumpeter Emil Strandberg, pianist Sten Sandell and bassist Patric Thorman has played together since 2006. Its first recording, Stockholm Sweden Polyphony (Found You Recording, 2009), signaled the many directions that these experienced and resourceful improvisers were beginning to explore. The trio kept performing while Strandberg and Thorman also collaborated with American cellist Fred Lonberg-Holms quintet, Seval.
The trios sophomore recording features only the title piece, a 33-minute sonic journey into the unknown. As the title suggests, the musicians do not structure the flow of sounds or surrender to any musical convention or genre. With no leader, and with a focused and restrained atmosphere, the sounds emerge, float for brief moments, and begin their search; the trio lets the sounds go into silence as soon as the fragmented interplay evaporates, enabling new sounds to begin. The trios three contrasting voices sound as if they are going in separate ways, yet a delicate balance is negotiated, demanding patience and deep listening to each others ideas, even to form short and tight themes. Strandberg begins the improvisation with short phrases that have a clear, round tone and an almost jazz-tinged sound, but later joins Sandell and Thormans experimental searches and exploration of extended techniques, with vocalized sounds. Sandells playing is more abstract and poetic, opting for the suggestive more than the emphasized, while Thormans sensitive additions are articulated with great reserve.
A masterful improvised performance.
Review of upcoming album, It is night and I am lost
June 04, 2013
Behagligt och tankfullt. Emil Strandberg börjar i ett begränsat och dämpat register med att karva fram enkla melodier och långsamma utsagor, likt en försiktig Miles Davis på väg i hiss till galgen (musik till Louis Malles film med samma namn 1958). Han prövar, pyser och viskar. Patric Thorman bas ser till att de inte trampar ner i blöthålen. Sten Sandell bereder plats för de mjuka trumpetljuden med taggarna utåt. Skyddar samtidigt som han själv kommenterar och skjuter på med drivande dova ostinaton. Pianot tar på sig ett bredare uppdrag, klingar åldrat trä, rostjärn och blänkande metall där trumpeten är jord och torv. Kontrasten ger spänningen och det hela kan också påminna om trumpetaren Bill Dixons spelningar med Tony Oxley och Barry Guy, med den skillnaden att man kan höra ett sorts mentorskap hos Sten Sandell. Det är ingen föreställning vi lyssnar till, utan en undersökning och ett stycke undervisning. Delad i tio korta avsnitt pågår musiken i dryga 33 minuter i ett enda sjok med omstarter. Nattstämning absolut. Vilse? Det finns nog fler vägar.
Leif Carlsson, Lira 3 2013
.WAV download
December 14, 2012
Hi there all vinyl lovers!
No you can also get a .wav-copy of the album you purchased. If you did not get any download code with you LP-copy of the album, then just take a photo of your vinyl and e-mail it to us and we wll send you a download code.
To downlaod your digital copy, please go to the download page situated up to the right in the menu.
You can find many of our titles on Spotify! Add your favorit songs to your playlist!
|
|
Nina De Heney Three FYR016-IS04 » read more |
|
|
Open Trio Goodbye Everytime FYR005 » read more |
|
|
Saga Colors FYR002 » read more |
|
|
Wildbirds... Heartcore FYR004 » read more |
|
|
Paavo Cançó del Paó FYR013 » read more |
|
|
Nina De Heney Three FYR016-IS04 » read more |
|
|
Wildbirds & Pe... Heartcore FYR004 » read more |
|
|
TVÅ FÖR TOMMY TVÅ FÖR TOMMY FYR017LP » read more |
|
|
Nina de Heney Three FYR016-IS04 » read more |
|
|
Strandberg/San... stockholm Swe... FYR011-IS03 » read more |
|
|
Paavo Cançó del Paó FYR013 » read more |
