|
Nils Janson Excavation FYR015 » read more |
|
The Country The Country FYR014 » read more |
|
Paavo Cançó del Paó FYR013 » read more |
|
Fredrik Nordström Mayday! FYR012 » read more |
|
Strandberg/S.. Stockholm S.. FYR011-IS03 » read more |
New release!
September 26, 2011
TVÅ FÖR TOMMY - new release this winter!
The release of this album is postponed due to manufacturer delays.
More info soon...
Recension - Nina de Heney
January 21, 2011
Det var inte så länge sedan det göteborgska kontrabasfenomenet Nina de Heney kom med sin andra kritikerrosade soloskiva, och det känns heller inte länge sedan som hon tillsammans med Lisa Ullén slog till med 2000-talets hittills främsta improvisationsskiva från svenskt håll: dubbelalbumet Carve.
Nu är hon på plan igen med nytt solomaterial, nära två timmar av basfigurationer, förpackad i ett vackert utvikbart LP-konvolut. Det är alltså dags att lägga till termen ”vinyl-package double-cd” till listan över fonogramformat. Det är ett intressant och lyckat sätt att estetiskt övertrumfa den konventionella cd:ns minst sagt begränsade förmåga att te sig tilldragande. Men på ett sätt är det också litet märkligt eftersom det just är LP-konvoluten (samt etiketter och innerpåsar) som är det dyra när man skall pressa vinylupplagor. Varför inte gå hela vägen?
Bolaget har med andra ord lyxat till det. Och det gör de helt rätt i när det gäller en musiker som de Heney. Den nya skivan III är makalöst bra. Trots sin längd blir den aldrig tröttsam, även om frågan kan ställas om inte intrycket skulle vara än starkare om det hade handlat om bara en skiva. Efter ett tag är minnet fullproppat av figurer eller tekniker; jag försvinner in i hennes spel och är helt omedveten om huruvida jag lyssnar på spår 4 eller 6, disc 1 eller disc 2. Förmodligen är det nog inte meningen att allt ska tas in i en sittning. Vid sidan av Heneys förra soloskiva så var det senast legenden Henry Grimes Solo på danska Ilk Records som jag lyssnat till när det gäller solobas, också detta en dubbel cd där Grimes gick loss på såväl basfiol som violin. Låt oss alltså konstatera att monsterformatet verkar tillhöra basismen.
Jag finner dock inga som helst likheter mellan Grimes och Heney, de är var och en fantastiska på sitt sätt. Heneys särmärke är hennes sätt att jobba repetitivt utifrån små eller stora figurer, slingor eller rytmiska mönster och slag som växer samman med rummets resonans. Det är en hyllning till resonansen, en hyllning till den akustiska danskonsten. Skivan heter III inte blott därför att det är hennes tredje soloskiva (vilket kanske hade varit litet väl fantasilöst). Titeln kommer av den treenighet som uppstår med henne själv, basen och rummet.
Heney skriver själv att hon ser basspelet som ”ett sätt att dansa utan att bli betraktad som dansare… att vilja dansa med rummet”. Denna vilja blir till patos när hon ställer sig i rummet. Ett rum ger inte bara respons när något ljuder. Med koncentration går det också att tala med det, få det att följa, rentav forma det. Det är utan tvivel Heney som för i dansen, inte rummet, men å andra sidan behöver de varandra. It takes III to tango. Ljudteknikern Johannes Lundberg har gjort ett fantastiskt jobb att förmedla det nära och det stora med imponerande resultat, inspelningen ger en intim känsla blandad med upplevelsen att man själv sitter i rummet, i publiken.
Heneys spel är virtuost utan att det någonstans känns som någon uppvisning; fingerspelet i inledande ”Cerebella Hill” är så kvickt att det rentav låter som spansk gitarr. Men tekniken konstaterar man bara, som lyssnare är man snabbt uppe i helheten. Hennes olika sätt att närma sig basen tar vid där den förra soloskivan slutade: med fingrar, chopsticks och stråke. Även om man har hört preparerad bas och utvidgade tekniker i olika former tycker jag vid det här laget att Heney har hittat en helt egen form där det stundtals är omöjligt att bestämma om det är stränginstrument eller slagverk jag lyssnar till – det repetitiva spelet i avslutande ”Label Recline” låter rentav som ett slags speldosa (en sådan där kaffekvarnsliknande grej med vev). Skall jag plocka ut favoritstycket så är det emellertid ”Karma Deer Up”, ett drygt elva minuter långt stråkstycke. Det sagolikt vackra är hennes sätt att här hitta exakt den gränspunkt där dissonansen uppstår utan att falla för frestelsen att kliva över. Det blir en intensiv, skör balansgång som får mig att häpna.
JOHAN REDIN
Länk till recension
Nina de Heney - recension i SvD
January 19, 2011
När kontrabasisten Nina de Heney släpper sitt tredje soloalbum slår hon på stort med en dubbel-cd i mycket fint omslag i lp-storlek. Bortom den magni fika tekniken och den rytmiska känslan reser sig en strålande gestaltning som gör varje minut värdefull. Klangerna dansar i 11 improvisationer som alla har egna karaktärsdrag, den späns tiga rörelsen i Eardrum peak, det kroppsliga i Liberal cell: mine, det rituella i den mycket vackra Brilliance ell, den sjungande klangen i Drama peruke eller det suggestiva i den med stråke framförda Karma deer up. Varierat och mycket laddat.
MAGNUS NYGREN
Länk till recensionen
Nina de Heney - recension i Göteborgsposten
January 19, 2011
Jag pustar ut. Vilar. Lyssnar. Återvänder in i Nina de Heneys tredje soloalbum – en dubbel-cd, utformad som en vinylskiva – och häpnas över rikedomen i musiken. Allt inspelat två kvällar i Göteborg, men musiken är i ständig rörelse, på andra skivan finns några hisnande stycken där kontrabasen nästan låter som en kora, eller en oud, med ett samtidigt mjukt och skorrande sound. Stundom jazzbotten, både vilande, melodiska vågor, och hektiska rytmer. Hon använder olika objekt ibland, tror jag, men även vanlig stråke, som på första skivans sista låt. En strävt vacker och hypnotisk, virvlande dans.
Länk till recension
September 26, 2011
TVÅ FÖR TOMMY - new release this winter!
The release of this album is postponed due to manufacturer delays.
More info soon...
Recension - Nina de Heney
January 21, 2011
Det var inte så länge sedan det göteborgska kontrabasfenomenet Nina de Heney kom med sin andra kritikerrosade soloskiva, och det känns heller inte länge sedan som hon tillsammans med Lisa Ullén slog till med 2000-talets hittills främsta improvisationsskiva från svenskt håll: dubbelalbumet Carve.
Nu är hon på plan igen med nytt solomaterial, nära två timmar av basfigurationer, förpackad i ett vackert utvikbart LP-konvolut. Det är alltså dags att lägga till termen ”vinyl-package double-cd” till listan över fonogramformat. Det är ett intressant och lyckat sätt att estetiskt övertrumfa den konventionella cd:ns minst sagt begränsade förmåga att te sig tilldragande. Men på ett sätt är det också litet märkligt eftersom det just är LP-konvoluten (samt etiketter och innerpåsar) som är det dyra när man skall pressa vinylupplagor. Varför inte gå hela vägen?
Bolaget har med andra ord lyxat till det. Och det gör de helt rätt i när det gäller en musiker som de Heney. Den nya skivan III är makalöst bra. Trots sin längd blir den aldrig tröttsam, även om frågan kan ställas om inte intrycket skulle vara än starkare om det hade handlat om bara en skiva. Efter ett tag är minnet fullproppat av figurer eller tekniker; jag försvinner in i hennes spel och är helt omedveten om huruvida jag lyssnar på spår 4 eller 6, disc 1 eller disc 2. Förmodligen är det nog inte meningen att allt ska tas in i en sittning. Vid sidan av Heneys förra soloskiva så var det senast legenden Henry Grimes Solo på danska Ilk Records som jag lyssnat till när det gäller solobas, också detta en dubbel cd där Grimes gick loss på såväl basfiol som violin. Låt oss alltså konstatera att monsterformatet verkar tillhöra basismen.
Jag finner dock inga som helst likheter mellan Grimes och Heney, de är var och en fantastiska på sitt sätt. Heneys särmärke är hennes sätt att jobba repetitivt utifrån små eller stora figurer, slingor eller rytmiska mönster och slag som växer samman med rummets resonans. Det är en hyllning till resonansen, en hyllning till den akustiska danskonsten. Skivan heter III inte blott därför att det är hennes tredje soloskiva (vilket kanske hade varit litet väl fantasilöst). Titeln kommer av den treenighet som uppstår med henne själv, basen och rummet.
Heney skriver själv att hon ser basspelet som ”ett sätt att dansa utan att bli betraktad som dansare… att vilja dansa med rummet”. Denna vilja blir till patos när hon ställer sig i rummet. Ett rum ger inte bara respons när något ljuder. Med koncentration går det också att tala med det, få det att följa, rentav forma det. Det är utan tvivel Heney som för i dansen, inte rummet, men å andra sidan behöver de varandra. It takes III to tango. Ljudteknikern Johannes Lundberg har gjort ett fantastiskt jobb att förmedla det nära och det stora med imponerande resultat, inspelningen ger en intim känsla blandad med upplevelsen att man själv sitter i rummet, i publiken.
Heneys spel är virtuost utan att det någonstans känns som någon uppvisning; fingerspelet i inledande ”Cerebella Hill” är så kvickt att det rentav låter som spansk gitarr. Men tekniken konstaterar man bara, som lyssnare är man snabbt uppe i helheten. Hennes olika sätt att närma sig basen tar vid där den förra soloskivan slutade: med fingrar, chopsticks och stråke. Även om man har hört preparerad bas och utvidgade tekniker i olika former tycker jag vid det här laget att Heney har hittat en helt egen form där det stundtals är omöjligt att bestämma om det är stränginstrument eller slagverk jag lyssnar till – det repetitiva spelet i avslutande ”Label Recline” låter rentav som ett slags speldosa (en sådan där kaffekvarnsliknande grej med vev). Skall jag plocka ut favoritstycket så är det emellertid ”Karma Deer Up”, ett drygt elva minuter långt stråkstycke. Det sagolikt vackra är hennes sätt att här hitta exakt den gränspunkt där dissonansen uppstår utan att falla för frestelsen att kliva över. Det blir en intensiv, skör balansgång som får mig att häpna.
JOHAN REDIN
Länk till recension
Nina de Heney - recension i SvD
January 19, 2011
När kontrabasisten Nina de Heney släpper sitt tredje soloalbum slår hon på stort med en dubbel-cd i mycket fint omslag i lp-storlek. Bortom den magni fika tekniken och den rytmiska känslan reser sig en strålande gestaltning som gör varje minut värdefull. Klangerna dansar i 11 improvisationer som alla har egna karaktärsdrag, den späns tiga rörelsen i Eardrum peak, det kroppsliga i Liberal cell: mine, det rituella i den mycket vackra Brilliance ell, den sjungande klangen i Drama peruke eller det suggestiva i den med stråke framförda Karma deer up. Varierat och mycket laddat.
MAGNUS NYGREN
Länk till recensionen
Nina de Heney - recension i Göteborgsposten
January 19, 2011
Jag pustar ut. Vilar. Lyssnar. Återvänder in i Nina de Heneys tredje soloalbum – en dubbel-cd, utformad som en vinylskiva – och häpnas över rikedomen i musiken. Allt inspelat två kvällar i Göteborg, men musiken är i ständig rörelse, på andra skivan finns några hisnande stycken där kontrabasen nästan låter som en kora, eller en oud, med ett samtidigt mjukt och skorrande sound. Stundom jazzbotten, både vilande, melodiska vågor, och hektiska rytmer. Hon använder olika objekt ibland, tror jag, men även vanlig stråke, som på första skivans sista låt. En strävt vacker och hypnotisk, virvlande dans.
Länk till recension
Our complete catalogue is avaliable on Spotify! Add your favorit songs to your playlist!
|
|
Nina de Heney 3 FYR016-IS04 » read more |
|
|
Nils Janson Exacavation! FYR015 » read more |
|
|
Paavo Canco del Pao FYR013 » read more |
|
|
Wildbirds & Pe... Heartcore FYR004 » read more |
|
|
Paavo Cançó del Paó FYR013 » read more |
|
|
Saga (open t... Färger! FYR002 » read more |
|
|
Wildbirds & Pe... Heartcore FYR004 » read more |
|
|
Paavo Cançó del Paó FYR013 » read more |
|
|
Nina de Heney Three FYR016-IS04 » read more |
|
|
Strandberg/San... stockholm Swe... FYR011-IS03 » read more |
|
|
Nils Janson Excavation FYR015 » read more |
