Special LP-size packaged double-CD
Limited edition
Release date: January 19th, 2011
Produced by Nina de Heney
Executive producer: Patric Thorman
Recorded, mixed & mastered by Johannes Lundberg
Cover photography : Kari Jantzen
Art direction by Magnus Nyström
CD 1
01. Cerebella Mill (7.07)
02. Eeadrum Peak (5.57)
03. Liberal Cell: Mine (11.05)
04. Sang As Mojo Nuns (9.55)
05. Miracle Bell Line (5.39)
06. Karma Deer Up (11.27)
CD 2
01. Drama Peruke (9.18)
02. Rev Dong Lick (5.58)
03. Brilliance Ell (10.46 )
04. Crab Lime Line (9.38)
05. Label Recline ( 5.16)
All compositions by Nina de Heney
Nina de Heney
Three
# FYR016-IS04
I always thought that playing bass was a way for me to dance without being seen as a dancer.
It takes two to dance tango.....but in this third solo album, besides being the dancer behind the bass, I wanted to dance WITH the room. The room itself became, during those two recording nights, an invisible but vibrating and dancing entity, guiding the music, by the way it responded to every single sound that came out of the bass.
Those two nights were two nights of fever : the dance was at times just as much a struggle to keep myself upright, my body was weakened ; but magically, the room itself made my spirit catch fire ; the room put a spell on me. It very much felt as if we were three.
THREE became my extended body.: dancing, danced with, within, and around.
- Nina de Heney
Nina De Heney - double bass
Three is the third solo double bass recording of by underrated Sewdish double bassist Nina de Heney, known for her collaborations with pianists (and fellow countrymen) Sten Sandell and Lisa Ullén. The title refers also to the connection between de Heney, the player ("the dancer behind the bass," as she calls it), the intimate connection with the instrument (her "extended body"), and the room (a "vibrating and dancing entity, guiding the music").
On this double album, de Heney explores different aspects of her instrument through varied extended techniques, all captured beautifully by engineer Johannes Lundberg. She creates a hypnotic repetitive theme with the strings on "Cerebella mill." On "Eeadrum Peak," the bass sounds like a choir of percussive instrument when de Heney uses her bow to hit the strings and her hands to touch the wooden body. "Sang as mojo nuns" unfolds patiently, a dramatic search for a balance between silence and short, resonating, and often percussive sounds.
On the playful "Miracle bell line," de Heney turns the bass into a sophisticated version of the Brazilian single-string percussion instrument, the berimbau. "Karma deer up" is a brilliant exploration of multiphonics. through decisive arco playing that makes the bass sound like a few string instruments. On "Rev dong lick," she pushes the bass into otherworldly sonic terrain with radical usage of the bow. The methodical and gentle use of arco as a percussive element on "Brilliance ell" suggests a melodic line; "Crab lime line" goes even further, resembling a fiery, flamenco piece, while the emotional closer, "Label recline," with its repetitive soft touches of bow on strings, sounds like a farewell lullaby.
De Heney's rich imagination, fast instincts, assured and distinctive command of the bass and total surrender to the moment of improvisation are explored best on the longer free improvisations such as "Liberal Cell: Mine" and "Drama peruke." On these improvisations, she struggles with the bass and caresses it, turning it into a sensual body with her passionate and intuitive playing. These masterful improvisations put de Heney in a league of her own in the elite of solo double bass improvisers such as Joëlle Léandre, Barry Guy, Mark Dresser and Barre Phillips.
A brilliant achievement by a highly unique player.
EYAL HAREUVENI (All About Jazz)
Kontrabasisten Nina de Heney r fdd i Schweiz, men bor sedan mnga r i Sverige dr hon p ganska kort tid blivit ett hett namn inom improvisationsmusik och performance. Hon har spelat med bland andra 9 Swans Repeat, Pfau, Henrik Wartel, Sten Sandell och Christian Jormin, men har kommit mest i fokus genom dels duokonstellationerna tillsammans med cellisten Emma Nordlund och pianisten Lisa Ulln, dels hennes soloframtrdanden, som p skiva inleddes 2007 med albumet Archipelago (Kning Disk).
Nina de Heneys samarbete med Lisa Ulln p dubbelalbumet Carve (LJ Records) 2009, var en av det rets (och det decenniets) hjdpunkter i nutida svensk musik, och gjorde att hennes andra soloalbum, helt enkelt kallat Nina de Heney (Sub Bau), frn samma r lite ofrskyllt hamnade i skuggan. Ngon undanskjuten plats lr dock inte hennes nya, dubbla dessutom, soloalbum III fr kontrabas gra. Anledningen till det r inte bara den exklusiva frpackningen i utvikbart LP-format, utan ven, och framfr allt, den fantastiska musik som ryms p dessa tv skivor.
Under dryga 90 minuter utforskar Nina de Heney kontrabasens alla ljusa och mrka sidor i elva improvisationsnummer som vart och ett br sin egen unika karaktr. Och inte fr en sekund slpper fascinationen ver att hra vad hon stadkommer med ett instrument jag i normala fall sllan hjer p gonbrynen infr.
Med en enorm energi, smattrande spnst och total koncentration lter Nina de Heney kontrabasens alla klangbottnar och klangytor fylla rummet frn golv till innertak, och gr det utan att tillgripa vare sig ngra elektroniska attiraljer eller ngon rekvisita bestende av annat n sina hnder och en strke
PETER BORNEMAR (digjazz.se)
Det var inte så länge sedan det göteborgska kontrabasfenomenet Nina de Heney kom med sin andra kritikerrosade soloskiva, och det känns heller inte länge sedan som hon tillsammans med Lisa Ulln slog till med 2000-talets hittills främsta improvisationsskiva från svenskt håll: dubbelalbumet Carve.
Nu är hon på plan igen med nytt solomaterial, nära två timmar av basfigurationer, förpackad i ett vackert utvikbart LP-konvolut. Det är alltså dags att lägga till termen Óvinyl-package double-cdÓ till listan över fonogramformat. Det är ett intressant och lyckat sätt att estetiskt övertrumfa den konventionella cd:ns minst sagt begränsade förmåga att te sig tilldragande. Men på ett sätt är det också litet märkligt eftersom det just är LP-konvoluten (samt etiketter och innerpåsar) som är det dyra när man skall pressa vinylupplagor. Varför inte gå hela vägen?
Bolaget har med andra ord lyxat till det. Och det gör de helt rätt i när det gäller en musiker som de Heney. Den nya skivan III är makalöst bra. Trots sin längd blir den aldrig tröttsam, även om frågan kan ställas om inte intrycket skulle vara än starkare om det hade handlat om bara en skiva. Efter ett tag är minnet fullproppat av figurer eller tekniker; jag försvinner in i hennes spel och är helt omedveten om huruvida jag lyssnar på spår 4 eller 6, disc 1 eller disc 2. Förmodligen är det nog inte meningen att allt ska tas in i en sittning. Vid sidan av Heneys förra soloskiva så var det senast legenden Henry Grimes Solo på danska Ilk Records som jag lyssnat till när det gäller solobas, också detta en dubbel cd där Grimes gick loss på såväl basfiol som violin. Låt oss alltså konstatera att monsterformatet verkar tillhöra basismen.
Jag finner dock inga som helst likheter mellan Grimes och Heney, de är var och en fantastiska på sitt sätt. Heneys särmärke är hennes sätt att jobba repetitivt utifrån små eller stora figurer, slingor eller rytmiska mönster och slag som växer samman med rummets resonans. Det är en hyllning till resonansen, en hyllning till den akustiska danskonsten. Skivan heter III inte blott därför att det är hennes tredje soloskiva (vilket kanske hade varit litet väl fantasilöst). Titeln kommer av den treenighet som uppstår med henne själv, basen och rummet.
Heney skriver själv att hon ser basspelet som Óett sätt att dansa utan att bli betraktad som dansareÉ att vilja dansa med rummetÓ. Denna vilja blir till patos när hon ställer sig i rummet. Ett rum ger inte bara respons när något ljuder. Med koncentration går det också att tala med det, få det att följa, rentav forma det. Det är utan tvivel Heney som för i dansen, inte rummet, men å andra sidan behöver de varandra. It takes III to tango. Ljudteknikern Johannes Lundberg har gjort ett fantastiskt jobb att förmedla det nära och det stora med imponerande resultat, inspelningen ger en intim känsla blandad med upplevelsen att man själv sitter i rummet, i publiken.
Heneys spel är virtuost utan att det någonstans känns som någon uppvisning; fingerspelet i inledande ÓCerebella HillÓ är så kvickt att det rentav låter som spansk gitarr. Men tekniken konstaterar man bara, som lyssnare är man snabbt uppe i helheten. Hennes olika sätt att närma sig basen tar vid där den förra soloskivan slutade: med fingrar, chopsticks och stråke. även om man har hört preparerad bas och utvidgade tekniker i olika former tycker jag vid det här laget att Heney har hittat en helt egen form där det stundtals är omöjligt att bestämma om det är stränginstrument eller slagverk jag lyssnar till Ð det repetitiva spelet i avslutande ÓLabel ReclineÓ låter rentav som ett slags speldosa (en sådan där kaffekvarnsliknande grej med vev). Skall jag plocka ut favoritstycket så är det emellertid ÓKarma Deer UpÓ, ett drygt elva minuter långt stråkstycke. Det sagolikt vackra är hennes sätt att här hitta exakt den gränspunkt där dissonansen uppstår utan att falla för frestelsen att kliva över. Det blir en intensiv, skör balansgång som får mig att häpna.
(Johan Redin, soundofmusic.nu)
Jag pustar ut. Vilar. Lyssnar. tervnder in i Nina de Heneys tredje soloalbum Ð en dubbel-cd, utformad som en vinylskiva Ð och hpnas ver rikedomen i musiken. Allt inspelat tv kvllar i Gteborg, men musiken r i stndig rrelse, p andra skivan finns ngra hisnande stycken dr kontrabasen nstan lter som en kora, eller en oud, med ett samtidigt mjukt och skorrande sound. Stundom jazzbotten, bde vilande, melodiska vgor, och hektiska rytmer. Hon anvnder olika objekt ibland, tror jag, men ven vanlig strke, som p frsta skivans sista lt. En strvt vacker och hypnotisk, virvlande dans. (Gteborgs Posten)
Nr kontrabasisten Nina de Heney slpper sitt tredje soloalbum slr hon p stort med en dubbel-cd i mycket fint omslag i lp-storlek. Bortom den magni fika tekniken och den rytmiska knslan reser sig en strlande gestaltning som gr varje minut vrdefull. Klangerna dansar i 11 improvisationer som alla har egna karaktrsdrag, den spns tiga rrelsen i Eardrum peak, det kroppsliga i Liberal cell: mine, det rituella i den mycket vackra Brilliance ell, den sjungande klangen i Drama peruke eller det suggestiva i den med strke framfrda Karma deer up. Varierat och mycket laddat. MAGNUS NYGREN (Svenska Dagbladet)
Three
# FYR016-IS04
I always thought that playing bass was a way for me to dance without being seen as a dancer.
It takes two to dance tango.....but in this third solo album, besides being the dancer behind the bass, I wanted to dance WITH the room. The room itself became, during those two recording nights, an invisible but vibrating and dancing entity, guiding the music, by the way it responded to every single sound that came out of the bass.
Those two nights were two nights of fever : the dance was at times just as much a struggle to keep myself upright, my body was weakened ; but magically, the room itself made my spirit catch fire ; the room put a spell on me. It very much felt as if we were three.
THREE became my extended body.: dancing, danced with, within, and around.
- Nina de Heney
Nina De Heney - double bass
Three is the third solo double bass recording of by underrated Sewdish double bassist Nina de Heney, known for her collaborations with pianists (and fellow countrymen) Sten Sandell and Lisa Ullén. The title refers also to the connection between de Heney, the player ("the dancer behind the bass," as she calls it), the intimate connection with the instrument (her "extended body"), and the room (a "vibrating and dancing entity, guiding the music").
On this double album, de Heney explores different aspects of her instrument through varied extended techniques, all captured beautifully by engineer Johannes Lundberg. She creates a hypnotic repetitive theme with the strings on "Cerebella mill." On "Eeadrum Peak," the bass sounds like a choir of percussive instrument when de Heney uses her bow to hit the strings and her hands to touch the wooden body. "Sang as mojo nuns" unfolds patiently, a dramatic search for a balance between silence and short, resonating, and often percussive sounds.
On the playful "Miracle bell line," de Heney turns the bass into a sophisticated version of the Brazilian single-string percussion instrument, the berimbau. "Karma deer up" is a brilliant exploration of multiphonics. through decisive arco playing that makes the bass sound like a few string instruments. On "Rev dong lick," she pushes the bass into otherworldly sonic terrain with radical usage of the bow. The methodical and gentle use of arco as a percussive element on "Brilliance ell" suggests a melodic line; "Crab lime line" goes even further, resembling a fiery, flamenco piece, while the emotional closer, "Label recline," with its repetitive soft touches of bow on strings, sounds like a farewell lullaby.
De Heney's rich imagination, fast instincts, assured and distinctive command of the bass and total surrender to the moment of improvisation are explored best on the longer free improvisations such as "Liberal Cell: Mine" and "Drama peruke." On these improvisations, she struggles with the bass and caresses it, turning it into a sensual body with her passionate and intuitive playing. These masterful improvisations put de Heney in a league of her own in the elite of solo double bass improvisers such as Joëlle Léandre, Barry Guy, Mark Dresser and Barre Phillips.
A brilliant achievement by a highly unique player.
EYAL HAREUVENI (All About Jazz)
Kontrabasisten Nina de Heney r fdd i Schweiz, men bor sedan mnga r i Sverige dr hon p ganska kort tid blivit ett hett namn inom improvisationsmusik och performance. Hon har spelat med bland andra 9 Swans Repeat, Pfau, Henrik Wartel, Sten Sandell och Christian Jormin, men har kommit mest i fokus genom dels duokonstellationerna tillsammans med cellisten Emma Nordlund och pianisten Lisa Ulln, dels hennes soloframtrdanden, som p skiva inleddes 2007 med albumet Archipelago (Kning Disk).
Nina de Heneys samarbete med Lisa Ulln p dubbelalbumet Carve (LJ Records) 2009, var en av det rets (och det decenniets) hjdpunkter i nutida svensk musik, och gjorde att hennes andra soloalbum, helt enkelt kallat Nina de Heney (Sub Bau), frn samma r lite ofrskyllt hamnade i skuggan. Ngon undanskjuten plats lr dock inte hennes nya, dubbla dessutom, soloalbum III fr kontrabas gra. Anledningen till det r inte bara den exklusiva frpackningen i utvikbart LP-format, utan ven, och framfr allt, den fantastiska musik som ryms p dessa tv skivor.
Under dryga 90 minuter utforskar Nina de Heney kontrabasens alla ljusa och mrka sidor i elva improvisationsnummer som vart och ett br sin egen unika karaktr. Och inte fr en sekund slpper fascinationen ver att hra vad hon stadkommer med ett instrument jag i normala fall sllan hjer p gonbrynen infr.
Med en enorm energi, smattrande spnst och total koncentration lter Nina de Heney kontrabasens alla klangbottnar och klangytor fylla rummet frn golv till innertak, och gr det utan att tillgripa vare sig ngra elektroniska attiraljer eller ngon rekvisita bestende av annat n sina hnder och en strke
PETER BORNEMAR (digjazz.se)
Det var inte så länge sedan det göteborgska kontrabasfenomenet Nina de Heney kom med sin andra kritikerrosade soloskiva, och det känns heller inte länge sedan som hon tillsammans med Lisa Ulln slog till med 2000-talets hittills främsta improvisationsskiva från svenskt håll: dubbelalbumet Carve.
Nu är hon på plan igen med nytt solomaterial, nära två timmar av basfigurationer, förpackad i ett vackert utvikbart LP-konvolut. Det är alltså dags att lägga till termen Óvinyl-package double-cdÓ till listan över fonogramformat. Det är ett intressant och lyckat sätt att estetiskt övertrumfa den konventionella cd:ns minst sagt begränsade förmåga att te sig tilldragande. Men på ett sätt är det också litet märkligt eftersom det just är LP-konvoluten (samt etiketter och innerpåsar) som är det dyra när man skall pressa vinylupplagor. Varför inte gå hela vägen?
Bolaget har med andra ord lyxat till det. Och det gör de helt rätt i när det gäller en musiker som de Heney. Den nya skivan III är makalöst bra. Trots sin längd blir den aldrig tröttsam, även om frågan kan ställas om inte intrycket skulle vara än starkare om det hade handlat om bara en skiva. Efter ett tag är minnet fullproppat av figurer eller tekniker; jag försvinner in i hennes spel och är helt omedveten om huruvida jag lyssnar på spår 4 eller 6, disc 1 eller disc 2. Förmodligen är det nog inte meningen att allt ska tas in i en sittning. Vid sidan av Heneys förra soloskiva så var det senast legenden Henry Grimes Solo på danska Ilk Records som jag lyssnat till när det gäller solobas, också detta en dubbel cd där Grimes gick loss på såväl basfiol som violin. Låt oss alltså konstatera att monsterformatet verkar tillhöra basismen.
Jag finner dock inga som helst likheter mellan Grimes och Heney, de är var och en fantastiska på sitt sätt. Heneys särmärke är hennes sätt att jobba repetitivt utifrån små eller stora figurer, slingor eller rytmiska mönster och slag som växer samman med rummets resonans. Det är en hyllning till resonansen, en hyllning till den akustiska danskonsten. Skivan heter III inte blott därför att det är hennes tredje soloskiva (vilket kanske hade varit litet väl fantasilöst). Titeln kommer av den treenighet som uppstår med henne själv, basen och rummet.
Heney skriver själv att hon ser basspelet som Óett sätt att dansa utan att bli betraktad som dansareÉ att vilja dansa med rummetÓ. Denna vilja blir till patos när hon ställer sig i rummet. Ett rum ger inte bara respons när något ljuder. Med koncentration går det också att tala med det, få det att följa, rentav forma det. Det är utan tvivel Heney som för i dansen, inte rummet, men å andra sidan behöver de varandra. It takes III to tango. Ljudteknikern Johannes Lundberg har gjort ett fantastiskt jobb att förmedla det nära och det stora med imponerande resultat, inspelningen ger en intim känsla blandad med upplevelsen att man själv sitter i rummet, i publiken.
Heneys spel är virtuost utan att det någonstans känns som någon uppvisning; fingerspelet i inledande ÓCerebella HillÓ är så kvickt att det rentav låter som spansk gitarr. Men tekniken konstaterar man bara, som lyssnare är man snabbt uppe i helheten. Hennes olika sätt att närma sig basen tar vid där den förra soloskivan slutade: med fingrar, chopsticks och stråke. även om man har hört preparerad bas och utvidgade tekniker i olika former tycker jag vid det här laget att Heney har hittat en helt egen form där det stundtals är omöjligt att bestämma om det är stränginstrument eller slagverk jag lyssnar till Ð det repetitiva spelet i avslutande ÓLabel ReclineÓ låter rentav som ett slags speldosa (en sådan där kaffekvarnsliknande grej med vev). Skall jag plocka ut favoritstycket så är det emellertid ÓKarma Deer UpÓ, ett drygt elva minuter långt stråkstycke. Det sagolikt vackra är hennes sätt att här hitta exakt den gränspunkt där dissonansen uppstår utan att falla för frestelsen att kliva över. Det blir en intensiv, skör balansgång som får mig att häpna.
(Johan Redin, soundofmusic.nu)
Jag pustar ut. Vilar. Lyssnar. tervnder in i Nina de Heneys tredje soloalbum Ð en dubbel-cd, utformad som en vinylskiva Ð och hpnas ver rikedomen i musiken. Allt inspelat tv kvllar i Gteborg, men musiken r i stndig rrelse, p andra skivan finns ngra hisnande stycken dr kontrabasen nstan lter som en kora, eller en oud, med ett samtidigt mjukt och skorrande sound. Stundom jazzbotten, bde vilande, melodiska vgor, och hektiska rytmer. Hon anvnder olika objekt ibland, tror jag, men ven vanlig strke, som p frsta skivans sista lt. En strvt vacker och hypnotisk, virvlande dans. (Gteborgs Posten)
Nr kontrabasisten Nina de Heney slpper sitt tredje soloalbum slr hon p stort med en dubbel-cd i mycket fint omslag i lp-storlek. Bortom den magni fika tekniken och den rytmiska knslan reser sig en strlande gestaltning som gr varje minut vrdefull. Klangerna dansar i 11 improvisationer som alla har egna karaktrsdrag, den spns tiga rrelsen i Eardrum peak, det kroppsliga i Liberal cell: mine, det rituella i den mycket vackra Brilliance ell, den sjungande klangen i Drama peruke eller det suggestiva i den med strke framfrda Karma deer up. Varierat och mycket laddat. MAGNUS NYGREN (Svenska Dagbladet)
Press release
English (.pdf)
Press images
Hi-res. (.zip)
Album cover
1500x1500 px. (.jpg)
If you would like a pressrelease in a different language please contact us!
